tisdag 13 januari 2015

Året var 1989

Och jag gick i åttonde klass, när mitt intresse för psykologi föddes. Fast då visste jag såklart inte att det var det. Märkligt hur vi kan inse betydelsen av ett ögonblick, en känsla, så långt senare. Det är liksom en högre mening med vissa människor, vissa minnen. Min lärare, då 1989, var en bestämd, äldre kvinna med ljusbrunt lockigt hår, smalt ansikte och kloka ögon. Hon pratade om de medvetna och de omedvetna processerna hos människan. Och hon illustrerade på svarta tavlan. Hennes bestämda ord sådde ett frö i mig. Och nu, 26 år senare, är jag så lycklig över att hon sådde det lilla fröet. Jag har hittat rätt. Visst kan man tvivla ibland, men det är väl ett sätt att söka och finna drivkraften. Kreativiteten.

Hemma har hyllor blivit uppsatta för alla böcker som slukas mer än någonsin. Sambon säger att han förbereder för min framtid. 


Tveka aldrig när du brinner för något. Och om det uppstår tvivel. Hitta de som tror på dig. Den viktigaste att bli trodd av är väl ändå en själv. Ett gott råd utdelat av en av mina nuvarande lärare.
Min lärare från åttonde klass, ser jag fortfarande upp till, där hon går runt på stan med sin insamlingsbössa för Röda Korset. Vi pratar med varandra då och då och det är med samma ögon, nu som då, som jag ser på henne. Full av beundran. Med värme. Det bara är så med vissa människor. Ett högre syfte. Som om de ger oss luft under vingarna när tvivlet besöker oss.


Det är lätt att säga att vi kan finna ord som är tänkvärda. Men ibland är det så det är. 
"Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar